Är ihop krypen under ett tjockt lager med kläder och täcken. Njuter jag av värmen? Nej. Allt jag känner är kyla, febern som drar huvudet bakåt, smärtan varje gång jag sväljer och ensamhet. Ensamheten är tyngst. Försöker samla tillräckligt med energi för att kunna stiga upp och fixa till något att äta, för det finns ingen annan som kan göra det åt mig. Bara jag. En dusch är så väl behövd men bara av tanken på att behöva ta av lagret med kläder förvandlas jag till en istapp. Snart orkar jag inte mer, såhär har det pågått från och till i flera veckor. Det tar knäcken på mig. Tacka skogstrollen och rumpnissarna för åter en fredag imorgon.
quietly i hope that you'd be here
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar